Menu

Viva La Bam
Bam Margera
photo: Jason Campbell/MTV

En släng av nostalgi

Skills:

Ibland tänker jag tillbaka, lite för mycket. Eller jag vet inte, det kanske inte är för mycket. Det är snarare det där att jag fastnar i en känsla av att då var jag fri och nu är jag fast i massa måsten. Då kunde jag åka skateboard, dricka folköl, sitta uppe till kl 03:40 på natten och kolla på Futurama och inte bekymra mig om morgondagen. Man hade tid för allt det där man ville göra plus lite till. För det var inte så att min tid gick åt för att slappa, chilla och ta det lugnt. Nej, absolut inte. Den där tiden runt sista året på högstadiet till och genom hela gymnasiet var jag mer kreativ än någonsin. Jag tror aldrig att jag har lärt mig så mycket som jag gjorde då. Den där tiden är grunden till att jag nu har det jobbet jag har och att jag alltid beskrivs som ”väldigt bred” inom den mediabransch jag arbetar i.

Alla dem där timmarna framför Adobe Premiere, After Effects, Photoshop, Illustrator tillsammans med massa hemsidor, specialleffekter och pillande med kameror. Det var dem som gjorde mig till den jag var. Dem där timmarna på natten när man tittade på tv, film och spelade spel, det var inspirationen. Det var verkligen inspirationen, på ett äkta sätt. När jag då såg på film och tv tänkte jag alltid att ”det där kan ju jag göra” – och sen gjorde jag det en vecka senare! SKILLNADEN! Jag tänker fortfarande sådär, men jag gör det inte. Nej, tiden finns inte till det. Nu ska tiden räcka till att träna, vara med i någon vasalopp, göra karriär, hålla kolla på hemnet, försöka lära känna nya människor i en ny stad och bli en vuxen och rutinmässig människa. Det hänger inte ihop med att vara en kreativ doer, det gör helt enkelt inte det.

Jag har haft positiva ”återfall”. Som min period som redaktör och skribent för film och spel på IGN. Varför slaravade jag bort dem? Det var vansinigt kul och nyttigt OCH kreativt. Jag fick se film och spela spel för att sen berätta för andra om det var bra eller dåligt, om vad jag tyckte. Folk läste det och gillade eller hatade. Det var en grym känsla.

Så vad är det som triggat känslan denna gången då? Jo, flera faktorer, som kommer allt oftare nu. På ett bra sätt, jag tycker om det. Det känns i magen. Den där luriga och lite spännande känslan man kunde ha när man var yngre och man kunde hamna i ”nu vet jag inte vad som ska hända”. Kanske den bästa känslan som finns, ovisshet, när man inte vet vart något ska landa eller vart man är påväg. Det enda man vet är att det kommer komma något kul ur det, en bra historia.

1. Kalle Bourghardt – kompisen från förr, från förmodligen den bästa perioden är tillbaka med besked. Att han bor i Stockholm är en jävla räddning, det hade nog vart på branten att jag flyttat hem annars kan jag tro. Men, Kalle symboliserar allt det jag tyckte om förr samtidigt som han är allt jag uppskattar i en person och vän nu. Fördelen blir att, humorn och referenserna som är så viktiga för mig stämmer till 200% varje gång. Vi fastnar inte i nostalgiska historier utan tar snarare vid från det gamla och tar dem tankarna vidare.

2. Musiken – HIM, Millencolin, Refused, Nas och på det massa gammal emorock. Den tar mig tillbaka till hetsen, volymen och energin man fick av musiken. Jag hade nästan slutat att lyssna på musik så. Att använda musik som bränsle för att komma framåt. Musik har alltid vart ett bränsle för mig, en drivkraft. HIM är på något sätt orden på min dag, dem stämmer så bra. Mitt kärleksliv och känsloliv fungerar in i dem där texterna. Romantiska men också relativt mörka, en rädsla av att det kan rinna en ur händerna när som helst. Men, dem fungerar lika bra idag och dem gör mig glad och pigg.

3. Sena kvällar utan jobb – det senaste året har sena kvällar inneburit arbete och mer arbete. Jag har börjat byta ut det mer och mer nu till det jag vill göra sena kvällar. För tro mig, jag gillar sena kvällar. Att sitta uppe själv, det kan vara det bästa som finns. Mörker utanför, en svag lampa inomhus, en tv längre bort som lyser av en brittisk antikrunda och härlig nostalgisk musik i hörlurarna. Och datorn, en räddare i nöden flera gånger. Så nu försöker jag koncentrerar mig på mitt på kvällen, att stanna i mina tankar och utveckla dem.

Det är en början, precis som den här texten blir en snårig och snubblig progression framåt. Den är inte skriven med en stor eftertanke och ska inte redigeras i något större mått. Jag vill allra helst att den bara ska vara som den kommit ur mitt huvud, är det bra? Jag vet inte, och, jag skiter nog i det just nu också. För jag fick känna mig lite kreativ och kommer med punkter efter denna meningen känna att jag hann skapa något.

AntonS

rlin